Bortom horisonten väntade inget stort

Av
Uppdaterat: juli 23, 2019


I ärlighetens namn hade det inte blivit någon större stjärna av mig även om jag fått vara hel. Jag hade väl som pojke och tidig junior lite spelsinne och teknik men var väldigt länge kortare är killen på Solstickans tändstickask och var lika länge smalare än en sticka i samma ask. Tack vare metabolism snabbare än en kolibris kunde jag helt enkelt inte bygga på mig kilon. Det fanns större insekter hemma i vår trädgård som hade kraftigare ben än mina. Och längden, tja, man kan ju inte stå Astrid Lindgrensk under regnet och bara växa över en natt.

Man kommer inte särskilt långt inom fotbollen som kort och tanig. Men det struntade jag i då. Jag älskade varenda ögonblick fotbollen gav mig som spelare. Exakt varenda sekund.

Från….

…de väldigt tidiga dagarna när jag som 9-åring inte kunde vänta till morgondagens träning. När jag la upp allt på sängen och formgav en spelare. Tröjan längst upp platt placerad med ärmarna ut, shortsen under den med knuten rosett på snörningen, de långa strumporna under shortsen och skorna under strumporna. Allt perfekt redo, förberett som om jag magiskt skulle kunna lägga mig över allt raklång och bli automatiskt påklädd.

Till…

…de oerhört påfrestande försäsongsträningarna som senior när man sprang idioten och i löpslingor under dystra lyktor långt mycket mer än man var i kontakt med en boll.

Men jag älskade varenda sekund. Jag älskade känslan att veta man skall iväg på träning. Jag älskade tanken att man skulle få träffa ett gäng kompisar som hade ett speciellt tjöt och en speciell humor i omklädningsrummet. Jag älskade känslan när man kom hem efter ett segt försäsongspass och bara däckade ihop i sängen så totalt slutkörd. Jag älskade sekunderna innan avspark för match.

Jag älskade särskilt vintern runt 86-87 när vi tränade inomhus och jag hade kommit över en Milantröja via någon engelsk datatidning. Commodore 64 var det vi spelade med på den tiden och där i en av dessa fanns annons för replikatröjor. Det fanns inte som idag matchtröjor att köpa. Inte ens om man åkte utomlands var de lätta att hitta. När jag fick hem min Milantröja från England, då var den i bomull och med snörning i halsen. Ingen logga på bröstet och verkligen inget namn eller nummer på ryggen. Men som jag älskade att träna i den.

På bara några år i sena tonåren exploderade jag till 182cm, men jag blev aldrig mycket kraftigare och mina två vrister värkte mest hela tiden efter att jag först vid 23 års ålder fick ena avsparkad i en duell och bara något år senare fick den andra mördad i en tackling bakifrån. Bortom horisonten hägrade aldrig någon större karriär inom fotbollen. Men jag fortsatte träna och jag fortsatte spela, för det var en sådan underbar upplevelse med så många Bibliska ögonblick. Väldigt många totalt vilda som blivit bland mina roligaste minnen i livet. Ett av dem var faktiskt med på Offside Magazine podcast nyligen och jag skall återberätta det här:

När jag spelade med Akis, Zeko, Mladenko och Sandretto i Croatia Göteborg – var väl själv runt 16 bast och alla andra äldre seniorer – så hade vi träning vid LV6 Bellevue en försommardag. Väldigt varm dag och vattnet tog snabbt slut. Farsan var där kollade vår träning och noterade att flera av oss började bli väldigt törstiga. Då åkte han iväg i sin himmelsblå Volvo PV 544 för att lösa detta. Han kom tillbaka en kvart senare med två stora flaskor rödvin från sitt moonshine vinfat hemma i källaren i Utby. Inget vatten.
Jag har aldrig förr eller efter sett Akis och Sandretto lyckligare än det ögonblicket. Än under den drickapausen.
Vi vann nästa match.
Både Akis och Sandretto gjorde mål.