Decreto Crescita

Av
Uppdaterat: juli 15, 2019


Säsongerna 88/89 och 89/90 i Italien är antagligen de vackraste och mest spektakulära som någonsin beskådats. Maradona var i Napoli med Careca och Alemao. De tre holländarna Van Basten, Gullit och Rijkaard spelade för Milan. De tre tyskarna Mattheus, Klinsmann och Brehme spelade för Inter. Falcao, Conti och Giannini i Roma. Mancini, Vialli och Vierchowood i Sampdoria.

Jag kan hålla på ett tag. Lista precis alla klubbar och vilka stora stjärnor som spelade i respektive, för det var verkligen stjärnor i alla. Även de mindre klubbarna hade lockat till sig några av de största. När tjecken Tomas Skuravy spelade för Genoa de där säsongerna suktade alla de andra ligorna efter hans signatur på ett kontrakt. Men han valde Serie A eftersom det var ett epicentrum som aldrig tidigare och aldrig efter kommer skådas. Om Skuravy hade spelat idag, då hade han med största sannolikhet hamnat i Bayern Munchen eller en PL-klubb. Eller någon av de tre stora spanska.

Nu kanske någon ställer sig frågan: Vem in i Hades är Skuravy?

Jag, det befäster påståendet ovan om hur magisk Serie A var under den här epoken. Så många fenomenala spelare vistades samtidigt där, att vissa helt enkelt inte fick sina namn etsade i fotbollshistorien på det sätt som förtjänades.

Vi är 30 år fram nu och Italienska ligan har tappat otroligt mycket i attraktion när det gäller vart spelare helst vill gå. De stora pengarna finns i engelska Premier League, samt i de två ekonomiskt dopade spanska klubbarna. Serie A kan helt enkelt inte mäta sig med dessa två när kontrakt skall skrivas. Inte i övergångssummor, och inte i löner. Även om Juventus skrev kontrakt med Ronaldo där hans årslön ligger på mer än vad flera av de mindre klubbarna tillsammans betalar alla sina spelare, så är det ett undantagsfall. Men nu börjar det hända saker.

Italien röstade nyligen igenom en lag vilken i korthet går ut på skattelättnader för utländsk kompetens. Om någon som inte bott i Italien de senaste två åren vill komma och jobba i Italien under minst två år, så betalar den Italienska arbetsgivaren kraftigt reducerad arbetsgivaravgift. För fotbollsspelare är avtalet att 50 % av lönen inte beskattas alls.

Det här är ett otroligt stort steg mot en riktning där Italienska klubbar plötsligt kan konkurrera på bättre villkor och faktiskt locka in de bästa spelarna. Lönen som Ronaldo får i Juventus ligger på ca 300 miljoner kronor/år. Det är vad han får in på kontot. Men Juventus utgifter är ungefär det dubbla, 600 miljoner/år i och med den arbetsgivaravgift som måste betalas till staten. Under den nya lagen som träder i kraft 2020 skulle alltså kostnaden som Juventus har för Ronaldo, minska med hela 150 miljoner.

Ronaldo har 300 i lön.
Hälften av det blir skattefritt
På sndra hälften betalas normal skatt
150 + (2 x 150) = 450
Istället för 600

Det är ganska mycket pengar och ju längre ner man kommer, ju mindre klubbar man tittar på och ju mindre summor man analyserar, desto viktigare blir det faktiskt. Plötsligt kan en liten Italiensk klubb erbjuda en konkurrenskraftig lön för en spelare från Belgien, Sverige, Holland eller Kroatien. Istället för att dem sticker till Spanien, Tyskland eller Turkiet.

Rientro dei Cervelli är slogan för den nya lagen. Hjärnornas återkomst. Spanien har haft den här typen av lag tidigare. Det som kallades The Beckham Law. Danmark har den och därför har de kunna stjäla många svenska spelare från Allsvenska. Med deras – som jag väljer att kalla den – artistskatt där klubbarna bara betalade 10 – 15 % i arbetsgivaravgift. Givetvis kan man då erbjuda en mycket högre lön, om kostnaden för spelarens lön sjunker från 50 % till 15 %.

Men nu har något hänt i Italien och jag kan inte bärga mig se vad detta kommer medföra.