Det behövs fler poeter inom fotboll

Av
Uppdaterat: januari 24, 2019


Det behövs egentligen fler konstnärer av alla de slag överlag inom fotboll. Inte enbart poeter. Visserligen sa man om Davor Suker att han kunde spela violin med sin vänsterfot, och Juan Mata har visat sig vara en härlig personlighet som bryter mönstret angående stereotyper om stela Playstationspelandes och lyxbilsköpande fotbollsspelare. Men vi behöver fler. Marcus Birro är ett praktexempel på vad det behövs mer av. Magasinet Offside ett annat.

Stelt så det förslår, eller?

Finns det några tråkigare människor att möta i baren på valfri After Work eller annars, än de som tjatar fotboll trots att du tydligt förmedlat vara ganska ointresserad angående ämnet? Finns det några mer trögfattade personer än de som envist vill veta vilken klubb du håller på, trots att du redan initialt sagt, att du knappt sett en match senaste decenniet?

Jag är en av dem. En av de där tråkiga som envisas ta upp ett ämne du skiter fullständigt i.

Inte exakt och faktiskt inte så odräglig som ovanstående kan verka men jag är en sjuk människa. Så fort jag möter en person, och vi inleder ett samtal, så drar jag in fotboll. Den är min livlina på sätt och vis. Runt om i världen har den gett mig vänner, kanske inte för livet men under vistelsen.

Om jag möter en skotte i en bar, då går fotbollsreflexen igång. Vi kan kalla det fotbollsdamp. Jag frågar om han eller hon är Rangers, Celtic, Hibs, Dandies eller fan vet jag. Om jag råkar möta en grek i Thailand, då frågar jag inom ganska få minuter; PAOK, Olympiakos, AEK, eller OFI Kreta? Vet ni vad som händer väldigt mycket mer än 50 procent av gångerna? Personen säger ”jag är inte särskilt intresserad av fotboll”.
Det slår nästan aldrig fel.
Och jag blir påmind om hur överdrivet galen jag själv är.
Att allt hela tiden skall handla om fotboll för mig.

Men det slutar bättre än vad allt detta låter. För vet ni vart det hamnar?
Även om personen är totalt ointresserad av fotboll, så blir de lite imponerade av att man kan. Och jag menar inte att man själv skall få något diplom för att man kan deras klubbar. Jag menar; den där enkla, lilla saken att man kan något om deras land.

Så många ögon jag sett skina upp, för att man kan vilka deras fotbollsklubbar är. Skit i Engelsmän, Italienare eller Tyskar nu. Deras kan alla. Jag menar Albaner, Nya Zeeländare, Bolivianer och Uzbeker. Man nämner deras mest framgångsrika fotbollsklubbar, och några av de mindre framgångsrika. Även om de själva inte bryr sig särskilt om fotboll, känner de till klubbnamnen som nämns, och då gläds de bara för att man kan något om deras land. För vad känner du själv egentligen till om Albanien annat än att de har en örn på sin flagga, Nya Zeeland annat än att Sagan om Ringen spelades in där, Bolivia annat än att där odlas koka, och Uzbekistan annat än… annat än…. att det ingick i Sovjetunionen?

Men ämnet fotboll, det både lättar upp stämningen, ger dig en varlig kil in att lära mer om de du talar med, hur ointresserade de än är av själva sporten.

Om inte det är poesi, då är inget poesi.