EM 2016 – Sammanfattning

Av
Uppdaterat: juli 14, 2016


Det blev inget minnesvärt EM. Visst kommer man minnas Islands lilla resa, att de slog ut England. Säkert kommer man minnas att Ronaldo blev tidigt skadad i finalen och att Portugal vann med en laginsats som borde läras ut vid tränarutbildningar. I varje turnering brukar det finnas minst en match som på något vis definierar just den turneringen, eller sticker ut för att fastna som den mest underhållande. Visst var förut nämna Islands bragd mot England kul, som match ganska medioker. Italiens matcher mot Belgien och Spanien var hög klass, mestadels försvarsmässigt.

Detta var försvarsspelets turnering. Nämnda Italien var fantastiskt att skåda ibland med sin taktiska perfektion i ett par matcher. Portugals sista utpost i målvakten och backlinjen var fenomenala hela vägen till final, övertid och in i mål. Island spelade disciplinerat, uthålligt och mycket laglojalt i sitt bolljagande, avskärmande och kontrande då tillfälle gavs. Försvarsspel kan vara vackert nog att se när det sköts som det gjorde i vissa fall. Men det är anfallsdelen i fotboll man njuter av mest. Det bjöds inte på särskilt mycket sådant jämfört med andra turneringar vi följt.

Målsnittet var lägre än på länge, många av de på förhand stora stjärnorna verkade trampa vatten och inget lag reste sig som storfavorit över de andra. Värdnationen själva, Frankrike, inledde sitt gruppspel på ett sätt som skulle komma att beskriva resten av hela EM. Inte förrän de sista självande minuterna lyckades de bärga vinst mot ett relativt uddlöst Rumänien. Ganska många avgörande mål gjordes just i de sista minuterna eller på övertid.
Snygga mål gjordes det dock. Några riktigt minnesvärda. Xherdan Shaqiris cykelspark för Schweiz i 82 minuten mot Polen som tog matchen till övertid och straffar. Hal Robson-Kanus Cruyff-fint som lurade tre Belgiska försvarare i straffområdet där han sedan stänkte upp den otagbart för målvakten. Radja Nainggolans projektil från 30 meter i samma match. Payets matchräddande, fantastiska skruvade mål från straffområdeslinjen i öppningsmatchen. Och några till.

Personligen tror jag det mest minnesvärda med turneringen kommer bli vissa supportrar. Det började oroväckande, ledsamt och förutsägbart tröttsamt med Engelska fans som provocerade med sin förbannat patetiska attityd i Marseille. Deras sånger, aggressiva hånfullhet och rent ut sagt skräpsupport lockade ut lokala nordafrikanska immigranter på gatorna som började dela ut smällar. Sedan följde ryska huliganer och ett triangeldrama utspelade sig som inte bådade gott. Men med ryssarnas värdelösa spel på planen och engelsmännens uttåg i förödmjukelse mot Island slapp vi dessa grupper och det vackra fick ta över. Wales fans visade klass. Irlands var som vanligt turneringens överlägset bästa.

Två sekvenser biter sig fast:

– Irländska fans har på väg mot match fyllt ett tunnelbanetåg. I en vagn sitter ett par med sitt spädbarn. Då börjar de irländska fansen närmast tysta hela kupén och säger till övriga att det finns ett barn i vagnen som kan bli skrämt. Viskande börjar de istället sjunga en vaggsång.

– Irländska fans i hundratal har sökt skydd från regn i en tunnel. Polisen är där och försöker uppmana dem att ta sig vidare. En sång de brukar sjunga är ”Stand up for the boys in green”, till tonerna av refrängen Go West. Nu började de istället sjunga ”stand up for the french police”, och fick en av polismännen att sjunga egen version i megafonen.

Irland borde få en permanent plats i varje turnering, tack vare sina fans.

Zvonko, Kompistips