En evighet i skuggan

Av
Uppdaterat: juni 7, 2017


När processionen vandrade upp mot podiet efter finalen i Champions League talades det friskt om alla vilka bidragit under matchen, alla de som storspelat och ordnat ännu en titel för Real Madrid. Hyllas skall, de som hyllas bör och visst fanns det några särskilt magnifika som fick ta emot den där medaljen samt lyfta pokalen. Ronaldo verkar inte kunna misslyckas med något. Inte ens när han är skadad verkar det hindra honom. Vem minns inte finalen i EM då han tvingades utgår efter en tidig brutal tackling vilken suspekt såg väldigt planerad ut. Men där stod han senare vid sidlinjen, manade på sina spelare mer än tränaren själv och när förlängningen var ett faktum haltade han runt och peppade sina spelare på ett sätt jag aldrig sett någon utanför spelet göra. Ronaldo hade gett sig hades på att denna titel skulle plockas hem, med eller utan honom på planen.

Och när de vandrade upp där för att hyllas i Champions League, då fastnade mina tankar på de som aldrig riktigt får vara med i matchen. Tankarna började snurra när jag såg Real Madrids tredjemålvakt gå upp och ta emot sin medalj. Hur delaktig kände han sig egentligen? Det sker varje gång när medaljer i ett mästerskap delas ut. Man ser de där oerhört lyckliga som precis avverkat matchen, ibland glädjetårar, och så mot slutet släntrar de sista upp tar emot sin med bugande huvud fast med ett kroppsspråk som snarare liknar lite skamset än lyckligt. Som om de nästan tyckte detta var pinsamt att få en medalj trots att man inte spelat en minut i hela turneringen.

Just målvakter är et särskilt kapitel. Det sitter ett stort antal väldigt duktiga på bänken match efter match, säsong efter säsong, men så har de ”oturen” att spela i samma lag där en världsmålvakt lirar, en man aldrig bänkar. Är dessa ständiga reserver nöjda med att få vara del av truppen, eller tär det på dem? De tränar lika hårt, sliter lika mycket, men när laguppställningen skall dras av tränaren vet det att en snöboll i helvetet har större chans än deras namn i startelvan.

Det är en beundrande motivation dessa innehar, att fortsätta alls.

På samma vis tänker jag om en del nationer. Vi har ett VM-kval nu till helgen och bara för att dra en ur hatten, Tyskland mot San Marino. Hur motiverar man sig som spelare i San Marino inför ett sådant möte? Den lilla stadsstaten gör i princip nästan aldrig mål i sina kval, än mindre tar poäng. I dagsläget ligger man efter fem matcher på 0 poäng, 1 gjort mål och 23 insläppta. Tyskland ligger samtidigt full pott med sina 15 poäng, 20 gjorda mål och ett insläppt. Det kan med andra ord förväntas ren slakt och detta är med all sannolikhet varenda lagdel i San Marino medvetna om. Vilket peptalk deras tränare kan tänkas hålla är bortom mina vildaste gissningar; ”anfall i flock och skjut stenhårda skott i krysset”? Knappast.

Andorra, Luxemburg, Malta, Liechtenstein, ja det finns en hel del andra länder som alltid är i den där eviga skuggan, som aldrig någonsin kommer få vandra upp på ett podium och hämta guldmedaljer, men likväl deltar de och kämpar. Inte sällan med enormt hjärta. Det är egentligen en makalös motivation att beskåda.

Zvonko, Kompistips