Fotbollsindustri

Av
Uppdaterat: mars 2, 2018


Det skedde något när de så kallade oligarkerna steg in på fotbollsarenan. Mångmiljardärer som tidigare fyllt garaget med lyxbilar och försökt överträffa varandra med lyxyachter började plötsligt köpa fotbollsklubbar, och inte vilka klubbar som helst. Abramovich är det tydligaste exemplet, där han tog en relativt misslyckad klubb och gjorde de till Champions League mästare. Det sticker i mångas ögon, det här med att en stenrik person kan köpa ihop ett lag och göra de till mästare. Plast är något många kallar det. Men då kan man inte sin historia.

Redan innan oligarkerna fanns precis samma sorts industri. Mediamogulen Berlusconi köpte Milan långt innan familjer från Qatar började köpa PSG och Manchester City. I Italien har det för övrigt varit ett tydligt inslag länge. Parma köptes av ägarna till Parmalat, på bara några få år hade de ett världslag som slogs om ligatitlar och internationella titlar. Och vad är egentligen skillnaden på Abramovich Chelsea kontra Agnellifamiljens Juventus där en hel Fiat-koncern suttit stabilt bakom år av framgång?

Rent principiellt har inget ändrat sig sedan fotboll blev populärt och lockade tiotusentals till arenorna. Förr kunde ett par spelare lockas över från en klubb till annan med några tusen och en bil, allt betalt av en rik affärsman. Omvandlat till dagens valuta rör det sig om runt hundra tusen kronor, idag talar vi miljarder. Men det är inte pengarna i sig man skall fokusera på, det är skillnaden i förutsättning. Förr skapade ”bara” hundra tusen kronor ett enormt gap, nu krävs det någon miljard eller två för att skapa ett liknande, men när det kommer till kritan är det egentligen samma sak.

Skall man opponera sig mot något i dagens fotboll är det inte hur många miljarder en ägare spenderar i sig. Om någon vill ta en miljard av sin förmögenhet och lägga den på sin nya leksak är väl det okej så länge det stannar där och man bygger ett lag. Problemet med klubbar som Chelsea är omsättningen av spelare där man köper allt tränaren pekar på, byter ut hela spelartrupper på ett par år, och då känns det verkligen plast. Dessutom köper vissa på sig långt över vad de kan använda.

Om vi åter tar Chelsea som ett exempel har de för närvarande 32 spelare i sin trupp. Redan där några för många. Men tittar man på hur många spelare de äger vilka är ute på lån, då har Chelsea plötsligt 37 spelare till och detta är inte ovanligt bland storklubbarna. Man kontrakterar en spelare bara för att en annan inte skall kunna ha denna i truppen, sedan lånas denne ut till en mindre klubb lägre ner i divisionerna.

Ytterligheten hittar vi i storklubbarnas akademier, där sker det verkligen något som inte är sunt. Vilken ung kille med drömmar om att en dag få spela Champions League blir inte smickrad då en gigant till klubb vill knyta honom till sin akademi? Väl där kan drömmen dö på det mest tragiska vis för många av dessa unga killar vet inte att de endast skall agera sparring åt 2-3 andra som klubben redan bestämt sig skall tränas extra för att en dag nå A-laget. Därför är det mäkta imponerande då en ung junior inte låter sig lockas av namnet på klubben, istället går till en mindre för att utvecklas på rätt sätt.

Vill man hitta det grundläggande felet i hur fotboll sköts som industri skall man inte leta efter det i miljarden som en klubb betalar för en redan etablerad stjärna, felet ligger tidigare i åldrarna än så.