När betting spårar ur

Av
Uppdaterat: oktober 30, 2017


Man skall aldrig skratta åt någon som hamnar i gravt spelmissbruk. Det kan från betraktarens håll te sig ganska patetiskt och man undrar hur det gick till, att en person som annars verkar ganska vettig ändå lyckas både förlora stora summor pengar, i vissa fall till och med förskingrar otroliga mängder för att hålla sitt spelande flytande. Förr eller senare smäller det dock alltid till ordentligt när sanningen hinner ifatt.

Vi har alla hört berättelserna när någon vunnit mångmiljonbelopp, ibland över miljarden, men ändå lyckats bli skuldsatt upp över öronen. Det är på många vis ofattbart, att få ut tresiffrigt miljonbelopp eller mer och inom en relativt kort tid stå med skulder. Men detta skall inte handla om några sådana fall. Här kommer det handla om en mer komisk erfarenhet.

I tecknade serier förekommer ibland beslutsångest illustrerat där figuren står med en liten ängel på ena axeln och en djävul på den andra, där bägge försöker övertyga vår figur om vilket val som är det bästa. Spel och betting kan ibland locka fram dessa små röster hos oss. Även hos de som annars inte är särskilt intresserade av spel på vare sig casino eller sportböcker. Men vadslagning är ett fenomen som kan locka fram den största tävlingsinstinkten även hos annars helt lugna personer.

En vän till mig ville låna pengar och det hörde inte till vanligheterna att han bad få göra detta. Faktiskt hade det aldrig skett tidigare och därför blev jag både lite orolig och ganska nyfiken när frågan dök upp en andra gång på kort tid. Det var ingen större summa, inga stora belopp men ändå tillräckligt för att jag skulle börja undra. Normalt då det skett att någon vill låna pengar har jag inte krävt att få veta vad dessa skall användas till. Den här gången kunde jag inte låta bli och då jag fick ett undvikande svar, inte mycket till ögonkontakt och stod med en nästan skamsen vän framför mig var nyfikenheten näst intill överväldigande.

Jag försökte småskämta om det utan att pressa för mycket, lite retfullt fiska efter svar så som man kan göra vänner emellan utan att det leder till konflikt, och till slut sa min vän att jag kunde följa med och lämna pengarna själv.

Vi gav oss av och naturligtvis frågade jag vart denna kortare resa hade som mål, men min vän gav mig endast ett lurigt leende med orden: – Du får se när vi kommer fram.

Vi anlände till slut i en göteborgsk förort, till en byggnad mellan helt vanliga bostadshus där det inte fanns mycket till fönster och de som fanns hade dragits igen med persienner. En rostfärgad plåtdörr ledde in i lokalen och det var den min vän tog sikte på. Själv började jag ana lite oråd, kände viss tveksamhet. Jag var full medveten om att här låg en del svartklubbar utspridda i landet och undrade om min vän hade lyckats hitta till en, dessutom börjat spela kort för pengar. Något som i så fall inte alls skulle vara likt honom.

När vi kom in var det en helt vanlig föreningslokal. Vid ena kortsidan stod ett Fussball, ett mekaniskt fotbollsspel av sorten med flera handtag på vardera sida och när dessa snurrades så spann rader av spelare i plast. På ett sådant hade min vän lyckats satsa pengar mot någon av stammisarna och förlorat pengar.

Det gick inte annat än skratta högt åt eländet men han fick låna pengarna för att betala tillbaka sin skuld. Även han hade till slut möt sin speldjävul.

Zvonko, Kompistips.se