Svarta får

Av
Uppdaterat: november 20, 2017


Det är vida känt att det går över styr för en del spelare. Det är också ett känt argument att vissa antagligen inte skulle nå lika långt om de inte hade lite galenskap eller rebell i sig. Vår egen Zlatan Ibrahimovic är ett praktexempel på en spelare som antagligen bara skulle blivit en i mängden om det inte var för hans vilda sida. Det finns spelare där det når en gräns och man enbart kan skaka på huvudet åt det, nästan fnysa. Det finns andra där man måste tillåta sig själv att skratta.

Kroaten Alen Boksic var känd för att vara speciell vid sidan av planen. Han var relativt purken, inte särskilt social med de övriga och gick sin egen väg. Vid ett tillfälle – då han spelade i Middlesbrough – ville de andra i truppen skämta med honom. Man hade samling där spelarna ibland samlades i en ring sittandes på stolar. Boksic var alltid sen till dessa och det märktes tydligt att han inte uppskattade dem särskilt mycket. Vid detta tillfälle hade övriga intagit sina platser, tagit bort alla tomma stolar förutom en som placerats i mitten, mitt i cirkeln av spelare. Spända av förväntan spanade de andra efter Boksic och hur han skulle reagera. När han släntrade in gick han lugnt fram till stolen, greppade den i ryggstödet, lyfte den inte ens, bara släpade den över golvet ut ur cirkeln, satte sig ner och lutade stolen tillbaka mot väggen på bakbenen som en pojkspoling i ett klassrum. Inte ett ord kom från hans läppar.

Vid ett annat tillfälle – även här spelade Boksic i Middlesbrough och var en av ligans bäst betalda – då hade Alen tröttnat på en av sina medspelare som han inte tyckte höll tillräcklig nivå för att spela elitfotboll. Han gick in till chefen och lovade betala spelarens lön ur egen ficka bara han hölls utanför truppen.

I närtid är antagligen Mario Balotelli den som skapat flest rubriker. Han har fyrat av raketer inomhus i sin egen bostad, burit en Milantröja privat då han spelade för Inter och rest en egen bronsstaty i hemstaden en bit utanför Brescia. För att nämna några exempel av många tillgängliga.

En av de mest omtalade – åtminstone om man följer Brittisk fotboll – är Robin Friday som spelade i Reading och Cardiff på 1970-talet. Var Friday inte på en fotbollsplan kunde man hitta honom på en pub där han lyckades bli portad från fler än antagligen någon annan spelare lyckats med. En av hans återkommande spex var att komma in med enbart en överrock och cowboy-boots och efter tillräckligt många pints dansade han sin elefantdans. Den gick ut på att han drog ut fickorna i rocken så att de hängde som elefantöron, sedan knäppte han upp rocken och visade snabeln.

På sitt eget bröllop hade Robin Friday klätt sig i boots, en tigermönstrad skjorta, brun sammetskostym och väntade in sina 200 gäster på kyrktrappan där han rullade en joint. Festen slutade i slagsmål där alla slogs mot alla och stal varandras bröllopspresenter, där en av gåvorna var ett stort paket med cannabis. Det finns en mängd berättelser om just Robin Friday och vi kan tyvärr inte kan få plats med alla här.

Man kan tycka vad som helst om dessa svarta får inom fotbollen men de förgyller utan tvekan idrotten på sitt speciella vis. Dagens fotboll kan emellanåt vara lite torr med programmerade, medietränade atleter som alla låter likadant i intervjuer och lever ungefär likadana liv med en handfull lyxbilar på garageuppfarten. Några original behövs alltid.

/Zvonko, Kompistips.se