VM 2018 – Iran

Av
Uppdaterat: maj 7, 2018


God tid inför VM skall vi fördjupa oss här i varje deltagande nation. Alfabetiskt. Räkna inte med någon djupare analys av spelsystem, hur det ser ut i gruppen landet lottats i eller vad deras chanser att vinna hela turneringen är. Nej, här ämnar vi vara något mer nyfikna än så. Den här gången handlar det om Iran, och vad vet vi egentligen om landet? Vad är det första man tänker på när nationens namn nämns?

Sorg, glädje, Ravelli och Ali Daei. Det är vad som spontant dyker upp om landet.

Fanatiska fans

Iran avfärdas ofta i fotbollsammanhang på ett orättvist sätt. OK, de spelar i asiatiska kvalgrupper våra spelar i Europeiska. Deras klubblag spelar i asiatiska Champions League, våra i Europeiska. Så visst fog finns att vi inte följer dem särskilt nära. Men det är en nation av fanatiska fans som följer både sina klubblag och sitt landslag med stor passion. Och ibland kan just fotboll vara en arena där man får utlopp för frustration som går mycket djupare, mot exempelvis den regerande regimen. På en arena som tar närmare hundra tusen åskådare går det att subtilt men ändå skrikande ventilera sitt missnöje mot retarderade ayatollor.

Att se fotografier om dagligt liv i Iran under 1960-, 70- och tidiga 80-talet. Jämföra det med idag. Det bringar stor sorg. Att vandra på en gata i Teheran verkade vara som att vandra i Paris. Med kvinnor som fick klä sig hur de ville. Idag, inte särskilt kul att se. Men mitt i alt detta går att finna glädje. Se gärna till exempel den iranska dokumentären Offside från 2006. Den handlar om en grupp kvinnor som så gärna vill få komma in på arenan varje gång Iran spelar landskamp, men de får inte enligt lag enbart på grund av sitt kön. Men de tog sig in ändå.

Det kan man kalla fotbollsfanatism av det mest kärleksfulla slaget, och det skänker så mycket hopp att där ute i världen finns människor beredda offra allt, för sitt landslag som egentligen är en kärleksförklaring till sitt eget land.

Ravelli åkte dit på övertid

Under några veckor basunerades det ut att Thomas Ravelli – vår landslagsmålvakt under många år – att han slagit rekord i antal kamper för ett och samma land. Om mitt minne ännu inte blivit dement så skedde detta under VM 1994. Men bara någon match senare fick kommentatorerna rätta sig själva och ge oss det korrekta namnet, och det var Irans Ali Daei. Han hade ett tjugotal fler matcher än Ravelli.

Sedan dessa har mittfältaren Javed Nekounam tagit över rekordet från Daei och står på hela 151 landskamper.

Persisk association

Det finns ett helt koppel av fantastiska Iranska spelare som av någon anledning gått under radarn. Mycket duktiga som egentligen borde kunnat hamna i stora Europeiska klubbar. Men persisk stolthet är som den är. Kanske var det många av dem som blev pressade att stanna i inhemska ligan, hellre än att skriva på för någon jagande klubb?