VM 2018 – Japan

Av
Uppdaterat: maj 15, 2018


God tid inför VM skall vi fördjupa oss här i varje deltagande nation. Alfabetiskt. Räkna inte med någon djupare analys av spelsystem, hur det ser ut i gruppen landet lottats i eller vad deras chanser att vinna hela turneringen är. Nej, här ämnar vi vara något mer nyfikna än så. Den här gången handlar det om Japan, och vad vet vi egentligen om landet? Vad är det första man tänker på när nationens namn nämns?

Sushi, Sven Jerring, Hiroo Onoda och Hidetoshi Nakata. Det är vad som spontant dyker upp om landet.

Kassa fiskare

Japan består som bekant av ett antal öar och det ligger i öbors natur att de beger sig ut på havet, fiskar, tar hem fångsten och äter den. Eld för att koka vatten eller grilla över har funnits länge i Japan. Hur man då lyckas fastna i ätandet av rå fisk är en gåta. Sushi och Sashimi är inga vidare smakupplevelser och när man dessutom är delaktiga i masslakt av delfiner, valar och hajar där det mesta slängs tillbaka i havet och endast delar används, då kanske det hade varit bättre inte minst inom matlagning att Japan låg granne med Mongoliet och inte omringat av hav.

Japansk mat som å andra sidan tillagas ordentligt, den är gudomlig. Teppanyaki är något alla borde ha på sin kulinariska bucket list, där kocken lagar maten på en häll rakt framför bordet. Som alltid tar japanerna sitt yrke – oavsett vilket – till en nivå som gör att det blir en hel föreställning man bara kan beundra då rätten skapas.

När man vägrar ge upp

Hiroo Onoda blev hyllad som en hjälte när han kom hem till Japan 1974. Varför är på sätt och vis förståeligt, på ett annat inte alls.

Onoda tjänstgjorde i den japanska armén under andra världskriget och stationerades på Filippinerna. När kriget tog slut 1945 och Japan kapitulerat vägrade han att ge upp. Trots otaliga försök att övertyga Onoda vägrade han ta in sanningen. Övriga soldater lämnade sin post en efter en, men Onoda stannade. Man försökte skicka meddelande till honom via lokalbefolkningen men Hiroo var övertygad om att alla dessa var fula knep för att lura in honom i en fälla. Åren gick och Onoda glömdes bort. 1974 reste en landsman – Norio Suzuki – världen runt i jakt på tre saker. Han ville hitta den mytiska löjtnant Onoda, se en vild panda och leta upp snömannen, eller Yeti som den kallas i mytologier. En ganska salig men ändå sammanlänkad blandning. Suzuki hittade Onoda och till slut föll polletten ner. 29 år efter andra världskrigets slut, ständigt på sin post, gav Hiroo till slut upp.

Till viss del kan man förstå Onodas envishet. Han kom från en samurajsläkt med anrik historia och hans agerande är på något vis hur man på håll betraktar japaner. Som principfasta.

Japaner, japaner, japaner, överallt japaner

Sven Jerrings klassiska referat i rubriken från OS i Berlin 1936 när Sveriges fotbollslag förlorade mot nationen med 3-2 och blev utslagna i första omgången kommer för alltid leva kvar i svensk idrottshistoria. Det är en av de största skrällarna och en av de största förnedringarna landslaget har råkat ut för. Sverige hade ett av världens bästa lag, Japan förlorade mot Italien i nästa match med 8-0.

I modern tid har landet producerat många fantastiska spelare där Hidetoshi Nakata sticker ut som eleganten bland dem alla. Större delen av sina år som utlandsproffs spenderade han i Italien och bland annat klubbar som Parma och Roma, där han vann ligan med de sistnämnda 2001. Av någon anledning valde Nakata att lägga skorna på hyllan redan vid 29 års ålder trots att det var tydligt han kunde fortsatt flera år till.

Hur det går för Japan i VM 2018 är svårt att bedöma. Landslaget har en liten svacka just nu.